FRU GUNHILD
PÅ HVISKINGEHOLM
1847—1863

I.

När fru Gunhild gick med sitt fjärde barn, varhon redan trettioåtta år gammal. Herr Abrahamvar sextiosex, och han hade icke väntat att Gud skullebeskära honom ännu en arvinge. Herr Abrahamhade då som alltid svårt att draga sig fram medhustru, talrik barnskara, dyrbara egendomar ochmånga och glupska tjänare. Han motsåg icke detväntade barnet med särdeles glädje. Men varken atthan högt klagade eller eljest visade sin kära hustrunågra tecken till missnöje. Endast att han då ochdå i förbigående sökte utforska fru Gunhilds tankar,rädd som han var, att hon i all tysthet kunde läggaplaner för en ovanligt festlig döpelseakt eller annankostsam tillställning.

Två eller tre gånger varje dag steg han uppförtrapporna till tornrummet, där fru Gunhild tillbragtede sista veckorna före förlossningen. Tornrummetvar kalt, högt och svalt. Luckorna för söder- ochösterfönstren voro tillskruvade, och endast västerfönstretstod öppet. Fru Gunhild satt i en klumpigtsnidad, svartmålad emmastol, vars skinnklädnad,delvis lossad, hängde i skrynklor och veck. FruGunhild satt helt nära det öppna fönstret och lyssnadetill göken, som gol i väster.

Herr Abraham stiger på tå in i rummet, handskasförsiktigt med dörrklinkan och dröjer vid tröskeln.Fru Gunhild nickar jakande, att han kan stiga fram,och han går alltjämt på tå bort och sätter sig påstenbänken i fönstersmygen. Under de buskiga,gråvita ögonbrynen kastar han en förlägen blick påhustrun. Han stryker sig över låren och harklarsakta. Då fru Gunhild likväl icke öppnar ögonen,lutar han sig fram över det runda bordet, varsskiva är av alrot. Han rör vid de vita linnesakernaoch slutligen tar han boken i svartfärgat,slitet kalvskinn, slår upp pärmen och läser med närsyntaögon:

Christi efterföljelse och All werldzens fåfängligheetzFöracht.

Herr Abraham suckar omedvetet och börjarbläddra i boken som är späckad med märken. Ettefter ett tar han ut sju små kopparstick, samlar demi handen, stryker och glättar dem, men fäster sigföga vid, vad de föreställa. Under tiden slår fru Gunhildupp ögonen.

— Hur går det med slåttern? frågar hon.

— Gud ske lov jo — jo vars. Han lägger ifrånsig kopparsticken, böjer sig fram och stryker lättöver hustruns axel och arm.

— Vad tänker kära Gunhild på? Här — här iensamheten.

Hon gör en butter min och låter huvudet sjunka.Herr Abraham fortsätter hastigt:

— Jag menar, att det är icke nyttigt för Gunhild.Min salig mor brukade säga, att kvinnor i välsignattillstånd ej ha gott av att tänka. Likaså står det iSkriften, att var dag har nog av sin plåga. Gudråder för allt, stort som smått. Men jag menar, attGunhild skulle gå ner och se om huset. Där neregår allting vind —

Han tystnar. Det fräsande ljudet av jämt mejandeliar har upphört. I dess ställe hör han drängarnaskratta och prata sinsemellan.

Fru Gunhild säger:

— Jag or

BU KİTABI OKUMAK İÇİN ÜYE OLUN VEYA GİRİŞ YAPIN!

Sitemize Üyelik ÜCRETSİZDİR!