Produced by Martin Agren, Tapio Riikonen and DP Distributed Proofreaders
En berättelse
AFERNST AHLGREN och AXEL LUNDEGÅRD(alias Victoria Benedictsson)
IVAR HÆGGSTRÖMS BOKTRYCKERI1888.
»_Jag går på grafvens brädd när jag skrifver dessa rader. Jag känner attdet icke skall förunnas mig att lägga sista hand vid det arbete jaghoppats kunna lemna fullfärdigt ifrån mig och till hvilket planen låg såklar i mitt hufvud fast sjukdomen hindrade mig att med den flit och denkraft som till sådant arbete kräfvas gifva form åt arbetets tanke. Dådet material, jag egde, syntes mig för värdefullt att utan vidare kastasbort under rengöringen af mitt literära dödsbo, valde jag den utväg atti hast och endast med flyktiga drag sätta upp stommen till hvad jagvelat utföra, och då detta är gjordt lemnar jag mejseln åt den, som ärung och som har den kraft jag saknar. Må han ge lif åt det döda råämne,jag härmed öfverlemnar åt honom.
Då det icke är första gången vi arbeta tillsammans och det icke finsnågon punkt der ett förstående oss emellan vore en omöjlighet och derden ene måste förkasta hvad den andre utfört, så hoppas jag att han ickefinner skäl att vid detta mitt literära testamente göra sig urarfva.»
Med dessa ord, som finnas bland Ernst Ahlgrens efterlemnade papper å ettpar lösa blad, inlagda i ett omslag å hvilket i skifferskrift läses:Efter min död—öfverlemnar jag Modern i allmänhetens händer.
Köbenhavn i November 1888.
I Centralstationens vestibul stodo två unga män och sågo ut i den gråoktobermorgonen som gaf den öppna platsen derutanför en pregel af kulenödslighet. Glesa snöflingor dallrade ned, fäste sig halfsmälta påfönsterrutorna och letade sig i slingrande rännilar utför det daggigaglaset.
»Det pinar mig», sade den ene af de två, som fortsättning på ett förutpåbörjadt samtal. »Bara derför, att hon är min mor skall hon anse sig harätt att tränga in i mina angelägenheter. Hon skall ha anspråk påförtroenden och förtrolighet, denna främmande menniska, som jag intekänner; hon skall begära ömhet och tillgifvenhet och hvad det heter alltdet der, som mödrar fordra af sina snälla gossar.—För hon trornaturligtvis jag är en snäll gosse! det tro mödrar alltid—och honkänner mig inte. Jag har inte sett henne på många herrans år och hon ärmig lika främmande som mulattskan, hon har med sig. Säg—begriper du nuatt det är pinsamt?»
»Ahja…»
»Det blir att plocka illusionerna från henne, den ena efter den andra.»
Kamraten såg upp med en skälmsk blick och ett litet smil.
»Du säger att du inte känner henne», sade han. »Men när allt kommeromkring är det kanske en liten hygglig mamma du får såhär till skänks pågamla dar.»
»Liten? Hon är tre alnar lång. Och hon har rest omkring med ettanatomiskt museum. Kan du tänka dig hur en menniska måste bli af att itjugo år flacka verlden rundt och förevisa ett anatomiskt museum!Ladyn—till det yttre. Men i bottnen? Det ryser i mig. Kanske som kärnadenna storstadsfräckhet, som man finner hos cirkusartister och liknandeindivider. Och så kanske penningdryghet på köpet! Den der som ärdräggen, sedan rikedomen tagit slut. Hu!… Detta att skryta med allthvad man egt och haft och ätit och druckit och varit med om…»
Den andre hörde på med samma godmodiga smil:<