PÅ ELGHYTTAN
AF
RUNA
STOCKHOLM
FOSTERLANDS-STIFTELSENS FÖRLAGS-EXPEDITION.
CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1902.
1.
Det var i soluppgången en tidig höstdag på Elghyttansgård. Alla fönstren längs fasaden af denlångsträckta herrgårdsbyggnaden återkastade morgonsolensljus.
En ung kvinna, Elisa Spitzenholdt, kom ut genomporten och strödde en handfull söndersmuladt bröd åtsparfvarna, som genast kvittrande flockade sig omkringhenne. Det låg något fornnordiskt kraftfullt så i hennesgestalt som anletsdrag, något som ingaf både förtroendeoch respekt. Då man såg henne, kom man ejatt tänka på hennes ålder. Hon var en personlighetoch hade något på en gång ungt och moget, hvilketverkade tilldragande.
Fåglarna flockade sig omkring henne, de vågadenästan äta ur hennes händer.
När hon gifvit dem allt, lade de sina små hufvudenpå sned och tittade med svarta pärlögon på henne,undrande om det verkligen var slut. Hon log motdem och sade mildt bannande:
»Icke nöjda ännu? Är det sig då likt öfverallt?Ju mer man får, ju mer vill man ha.»
Hon gnuggade händerna mot hvarandra, kanskesatt där något kvar. Ja, ganska riktigt, en brödsmulaföll ned på hennes fot och pickades upp af en litensparf. Elisa stod stilla och väntade, tills han af sigsjälf flög bort; hon tyckte ej om att skrämma. Sedangick hon öfver gården vidare.
Höga, täta skogar, rika på villebråd och poesi, upptagastor del af egendomens areal, men på ett ställenärmast ån, som skär sin väg genom nejden, har skogenfått maka åt sig för åker och äng. Här flyter ånså stilla och lugn, som hade hon ej en tanke på attnågonsin hinna sin sjö, här är hennes största njutningatt spegla himmelen, gunga barnens barkbåtar på sinrygg och hviska fredligt i vassen. Men vänta bara!När ån hinner ett stycke in i skogen, då blir hon somen annan å. Vindens sus här inne väcker längtan i hennessjäl, träden, stora och små, som tränga sig ned mothennes stränder, inge henne en föreställning om, attman måste fram här i världen. Det blir strömt i ån.
Längre fram börja stränderna bli höga och brantaoch tränga ihop sig. Ån får det trångt, men begäretatt komma fram växer med svårigheterna, och så händerdet sig, att den förr så tysta ån får röst. Henneslängtansfulla sång dånar i brusande vattenfall och mätersin styrka med vindens röster i skogen.
Träden stå lyssnande på de höga stränderna, somligaluta sig öfver vattnet. Himmelens spegelbild få dedock ej se klart där nere, ej ens där vattnet stundomglider förrädiskt lugnt strax före ett hvitskummigt fall.Forsen har gräft sig så djupt ned, och träden hjälpatill att skymma himmelen. Men mellan deras grenarhänder det dock ibland, att himmelen skymtar fram somen spegelbild i djupet. Då minnes ån sin barndom däruppe bland leende åker och äng, och hon sjunger utsin längtan i djupare tonart än förr. Tillbaka kan honej gå, blott framåt, o