Produced by Tapio Riikonen
Af
Konni Zilliacus
Söderström & Co., Helsingfors, 1892.
Ett giftermål i nya världen.
Enoch Muponen på krigsstråt.
Det var väl förut bestämdt.
Pastor Lahti.
Huru Pekka fick förlåtelse för hästen.
Nikolaïpolka.
I den sista vagnen på tåget.
Ett giftermål i nya världen.
Daniel Tuominen stod försänkt i tankar utanför Castle Garden,emigrantlandningsplatsen i New-York, och betraktade emigranthajarna,hvilka i likhet med honom själf väntade på att portarna skulle öppnasoch släppa ut den hop gröngölingar, som en halftimme förut anländt.
Skändligt var det, funderade han, att man inte mera fick komma in ditsåsom i den gamla, goda tiden, då hvem som hälst kunde gå in. Det kundenumera bara de stora firmornas runnare göra, men för fattigt folk voroportarna stängda. Ett sånt kontor skulle man ha vid någon bättre gata,och bjuda skulle man dem, som hade uppsikten där inne, på både ett ochannat och dessutom trycka dem en sedel i näfven då och då!
Tuominen hade inte någon särskildt elegant affärslokal, han. Och intelåg den vid någon aristokratisk gata häller, utan vid Chenystreet, somnoga taget inte annat är än ett bustillhåll. Affären kallades hotelloch bestod af några s.k. sofrum ofvanför en snuskig sal, hvarsförnämsta möbel utgjordes af en lång disk. Under den fans plats förnågra kuttingar och ett smärre ölfat och bakom, närmast väggen, stodett skåp med en hop vidunderligt formade flaskor, hvilka dock voro tillendast för grannlåtens skull, ty alt, som förtärdes, kom frånkuttingarna och fatet.
Men trots den snuskiga trakten och den mera än anspråkslösa lokalenhade dess ägare förtjänat stora pengar på sitt "pianäss", såsom hansjälf brukade uttrycka sig. Alt hvad finska sjömän hette sökte likasomaf instinkt upp Chenystreet, då de afmönstrat och hade några månadershyra på fickan. Och då förtjänades det glupskt. Värden på hotellet varbankir, kassör och bokhållare på en gång och tog därför hand om sinagästers kassor — för att de inte skulle förstöra alt med ens — samtlämnade ut hvad de för dagen kunde behöfva, om de nämligen tillräckligtbestämdt fordrade det. Men därvid sörjde han naturligtvis för att detmesta söps upp i hans egen lokal och när så gästens konto och f.d.kontanter balanserade hvarandra jämt, kördes han ut helt enkelt, ifallhan inte råkade ha en något så när välförsedd sjömanskista att ställasåsom säkerhet för en tids kredit.
Det var en ypperlig affär, enkel och lätt skött och med bara ett endafel — att det inte alltid fans tillgång på afmönstradt sjöfolk medhopsparade hyror. Men då fingo emigranterna tjäna såsom affärsobjekt istället. De hade visst inte synnerligt godt om kontanter, men kläderhade de vanligen i mängd. Och så voro de inte nogräknade. Dem kunde manföra ihop fast ett dussin i samma rum, och sedan alt hvad de ägde varförtärdt, kunde man ännu förtjäna en styfver på dem genom att skaffadem arbete. En till två daler per hufvud fick man ju alltid afrunnarne, som värfvade folk till trakter dit ingen arbetare frivilligtville gå, och det blef pengar också det under årets lopp. Mängdengjorde det, och det var ingen konst att få så många man kundehärbärgera till hotellet, så länge man fick drifva omkring i CastleGarden och taga hand om dem genast de kommo i land. Men den affären varnu slut för alla andra än de stora firmorna och deras runnare plockadenog upp hvarenda en de fingo tag på. Fattigt folk fick alt sittaemellan i A