AF
FÖRF. TILL GRANRISKOJAN.
„Kom så en annan kärlek. Den börjadeså tyst och småningom, som nattens stjernortåga fram. Först ser man blott en här, en der;men oförmärkt de vexa till i glans och antal,tills de fylla hela fästet„.
Helsingfors.
Finska Litteratur-Sällskapets Tryckeri, 1852.
Sjön Mallasvesi ligger ungefär vestsydvest i det vackra Tavastland.Förenad är han genom ett sund med Roine, hvilken,belägen nordvest om Mallasvesi, till en del ligger utomTavastland och i Satakunda. Oaktadt de således bevisligenäro tvenne, hafva de dock af en och annan (t. ex. Rühs)blifvit ansedda för samma sjö, hvilken omständighet kanskehärleder sig deraf, att de nästan alltid nämnas på en gång.Uti denna namnkombination ligger mycken smak: Roine ochMallasvesi. Roine klingar grannt, nordiskt, konungsligt; Mallasvesiljuder italienskt, sydländskt, qvinnligt. Den starkeär den svagas stöd; Roine är maken, dess maka är Mallasvesi.
För denna gång lemna vi Roine i dess värde.
I en vik af Mallasvesi gungar en båt. Dagen är vacker— det är i Juli — men hvad man kan ha emot honom ärett särdeles qvalm; luften är icke rätt genomskinlig, ty himlenhar redan många dagar varit molnfri och solrök har börjatuppstå.
Årorna i båten föras af tvenne unga flickor. Af derasrodd kan man se, att de icke äro särdeles vana vid dennamotion; de tyckas göra det blott på lek.
Vet en tjuguårig läsare någonting mer romantiskt, ändå tvenne unga flickor, vackra och välvexta, alldeles ensammaföra årorna och med ett visst koketteri söka dölja sinovana, när härtill kommer, att de gunga på en den skönastevik en sakta sommarafton? Måste icke en sådan tjuguåringmedge att taflan skulle förlora i behag, om äfven hansälskvärda person funnes i båten?
Hvad dessa flickors utseende är behagligt och ändå såolika! Om den ena kan man ana att hon uppvuxit på denädla landsbygden ... så fria och obesvärade äro hennesrörelser. Helsa, helsa står att läsa i den friska blicken, iden välvexta, men fylliga gestalten. Oskuld och frid tyckasbo under hennes barnsligt skälmska miner. På första ögonkastetfinner man att hon icke är en qvinna med anlag tillatt forska i det sublima, att hennes fantasis vingar ickebära särdeles högt, men man finner äfven att naturen gifvithenne en ersättning, som innefattar qvinnans älskvärdasteegenskaper: godhet och ömhet ... icke denna sorts godhet,till hvilken man kan komma genom arbete, utan en sådangodhet, som — naturen gifver. Anna Degerberg är såledesen af de qvinnor, hvilka man icke egentligen kan skänka eneldig och fantastisk kärlek ... de skulle dessutom icke senteraen sådan; hon tillhör den klass af qvinnosjälar, hvilka,goda och ömma, man så lätt kan fästa sig vid och hjerteligenhålla af.
Den andra unga flickan, Celia Ina Wärn, lockar dockögat bort ifrån dina blonda hårflätor, Anna Degerberg, tillsina mörka, ifrån dina blåa, ömma ögon till sina dunkla.Huru kunna gråsvarta ögon behaga mera än de beprisadeblå! Det inre lifvet är det, som gör det;