CARL WILHELM SCHEELE
ETT MINNESBLAD
PÅ
HUNDRADE ÅRSDAGEN AF HANS DÖD
AF
D:R P.T. CLEVE
PROFESSOR VID UPSALA UNIVERSITET.
I
en politiska stormakt, som Sveriges tappre söner, djerfve härförare,
vise statsmän och store konungar skapat, slutade sin korta tillvaro. Lemlästadt och blödande ur djupa sår fostrade vårt land en skara af store män, som plötsligt höjde det till en stormakt af annan art, en stormakt inom vetenskapens och forskningens områden. Till dem hörde den nyare naturforskningens fader Linné, den namnkunnige kemikern Bergman, mineralogen och kemikern Wallerius, fysikern Wilcke, mineralogiens reformator Cronstedt, för att ej nämna flere, hvilka alltid skola i tacksamt minne förvaras, så länge forskning och vetenskap äras. I detta diadem af lysande namn, som sprida sin glans öfver vårt land, intager Scheeles en af de mest framstående platserna, ty hans rykte var blott Linnés underlägset.
Scheele var ingen vetenskapens konung, som ordnat det spridda vetenskapliga materialet till en harmonisk bygnad, han var ingen siare, som tydde naturens lagar, han var icke skapare af någon teori, som lyst och vägledt i forskningens labyrinter; men han hade den snillets slagruta, som upptäcker det fördolda i naturen samt i ljuset framdrager nya fakta af omätligt inflytande. Han var upptäckare som ingen före och ingen efter honom. Hvar och en, som känner blott elementen till Scheeles vetenskap, vet också hvilken betydelse sådana upptäckter som syrets, fluorens, klorens, manganens, glycerinets, för att ej nämna flere, utöfvat på vetenskapens och industriens utveckling.
Hundra år ha förflutit sedan Scheele slutade sin korta och betydelsefulla lefnad. Hvilken utveckling hafva icke kemien och öfriga naturvetenskaper gått till mötes; till hvilka skördar ha ej de gamles utsäde mognat! Kemien har ej blott till vårt slägtes gagn förädlat de skatter jorden gömmer i sitt inre, ej blott skapat nya industrigrenar, som sysselsätta millioners armar, hon har lyftat breda flikar af den förlåt, som höljer naturens, ja till och med det organiska lifvets verkstad. Äran af denna utveckling tillkommer ej uteslutande de närmast förflutna hundra åren, utan i väsentlig mån de forskare, Scheele och hans samtida, hvilka oförtrutet bröto den ouppodlade marken och lade grunden till den byggnad, som nu är uppförd. Det är ej mer än en skyldi