E-text prepared by Tapio Riikonen
Af
Wentzel Hagelstams Förlag, Helsingfors, 1897.
Några ord till läsaren.
Hvitt ljus.
Från Urskogen.
Ett dynamit-attentat.
Alexander Taivalmaas spanska kärlek.
Elias Möykkäs Amerikafärd.
Huru jag blef bekant med öfverste Beckridge.
Öfverste Beckridge och hans gorilla.
När Erik Käykkä sprängde banken.
David Anttilas öde.
På prärin.
I skogen.
Nybyggarlif.
David Anttilas öde.
Hågra ord till läsaren.
En och annan kommer måhända att anmärka mot följande berättelser, attde icke alla röra sig om värkliga utvandrare, ehuru bokens titelutlofvar det. Men den, som det gör, förstår icke rätt ordet utvandrare.
Utvandrare äro icke allenast kroppsarbetare, de, som uppgifva kampenmot hemlandets karga jord och klimat och draga västerut hän att söka enlättare bärgning för sig och de sina. De äro visst de mest sympatiskaföreteelserna, ödemarksborna, som komma rätt från skogarna och kärrenlångt inne i norra Finland, men de utgöra dock icke mera än en del afvåra utvandrare.
Jämte dem bestå emigrantskarorna af otroligt många andra element, oftanog af element, hvilka det icke är någon förlust för fosterlandet attbli af med, utan stundom till och med ren vinst. Studenter, somförstört sin framtid i Helsingfors, där det målet kan nås på såmångahanda olika sätt; ungdomar af olika slag, som haft alltför storkredit, eller alltför lätt att komma åt kassalådan; präster, som lefvatalltför galet att ens duga till själasörjare på bondlandet i Finland —och det betyder mera än det låter; handtvärkare och affärsmän, somflugit högre än vingarna burit; slutligen en massa obestämbaraindivider, förfelade existenser, som förfelats utan synnerligt vägandeorsaker, mera af slarfvig oföretagsamhet än på grund af värkligakaraktärslyten. Och någon gång bland den brokiga hopen en eller annan,som drifvit sig själf i landsflykt, ju längre bort desto bättre, föratt komma undan de tusen trådar han låtit det dagliga lifvetssmåhändelser snärja omkring sig, tills de blifvit till ett nät, somgjort tillvaron omöjlig.
Lättast taga sig ödemarksborna fram. De begära intet bättre äntillfälle att ställa sina musklers och senors sega kraft till dollarnsförfogande. Och dollarn vet för väl hvad sådan under många släktledsamlad, i torftighet skolad och af oaflåtligt, ärligt friluftsarbetehärdad kraft är värd, att icke uppskatta den till ett pris, hvilketåtminstone till en början förefaller ödemarksborna furstligt.
I jämförelse med rågbröd — också då det icke är blandadt med bark —och stensaltad fisk är rent hvetebröd och fläsk dem en kunglig spis,och det är den billigaste näring de kunna finna i Amerika. För dem ärdet alls icke svårt att lägga af pengar och inom jämförelsevis kort tidbli sina egna herrar, det vill säga såvida de icke lära sig att ocksåskatta whisky'n alltför högt.
Näst dem reder sig bäst en del af de förfelade existenserna, och många,som af föga annat än lusten att vagabondera lockats ut öfver Atlanten.Långt flera af de förra än man vore böjd att tro och närapå alla desenare behöfva endast väckelsen af det snart nödvändiga valet mellanarbete och svält för att finna sig i besittning af vanligen betydligtstörre manlighet och kraft än de själfva skulle vågat hoppas. Mera änen af desse, som haft mod att utan töfvan ställa sig blandkroppsarbetarne, har mycket snart