Produced by Matti Järvinen and PG Distributed Proofreaders.
Minna Canth.
Bemyndigad öfversättning från finskan af Rafaël Hertzberg.
Först publicerad av
G. W. Edlund 1886.
Anni var sjuk. Hon slöt under hela natten ej sina ögon, utan klagade ochvåndades i sin vagga. Modren satt och vakade hos henne, vaggade ochsjöng. Allt emellan tog hon henne på sina armar och vyssade henne sakta;hon försökte bjuda henne bröstet, försökte trycka henne ömt till sig ochlugna henne genom smekningar. Allt var förgäfves. Barnet vred sig ochgret ständigt. Munnen var het, den lilla kroppen brände och andedrägtenvar flämtande. Och det fans ej ens ljus. Den lilla talgljusstumpen brannredan på aftonen slut; veken plumsade ned i pipan ock slocknade. Mariblef med sitt sjuka barn i det svarta mörkret. Ett par tårar perladefram i ögonen, men hon torkade bort dem och försökte svälja ned denbittra förtviflan, som tillsnörde hennes strupe. Det blef ju i alla fallej bättre af att gråta, det visste hon af gammalt. Det lindradevisserligen för en liten stund, men hvad gagnade det, då ögonen istället började värka.
Natten var lång och syntes aldrig vilja taga slut. Rummet kändes kallt.Hon satt på sängkanten med en kort kjoltrasa omkring sig. De barafötterna hängde ner, och hon frös om dem, men hon brydde sig ej om attstiga upp och söka strumporna, ty hon var van att slita värre ondt ochfäste sig ej vid en sådan småsak. Väl skulle hon gerna hafva rätat utsin trötta kropp i sängen, men det kunde hon ej för Annis skull.
Mannen låg åt väggen till och snarkade. Han vaknade ej en gång underhela natten, fastän barnet qvidde. Först när det dagades vände han sigpå andra sidan och öppnade i det samma litet på ögonlocken.
— Hvad felas barnet? frågade han.
— Det är säkert sjukt.
Mannen hörde knappast svaret. Han hade somnat på nytt. Djupt insomnadevoro äfven de äldre barnen, flickan Hellu och gossarne Petu och Ville,hvilka lågo på golfvet. Deras täcke var tunt. Modren bredde sin koftaöfver de yngre, Petu och Ville. Hon nändes ej väcka ens Hellu ännu, utangick hellre sjelf att hemta ved från lidret, för att kunna göra upp eldi spisen, lemnande Anni att under tiden sköta sig sjelf. Men när hon komtillbaka med veden, var Hellu redan på knä bredvid vaggan, klappade ihänderna och lirkade på tusen sätt med lilla Anni, som utan att bry sigderom skrek så, att hon var nära att qväfvas. Modren kastadevedklabbarne ner framför spisen och tog barnet i sin famn. Hon bad Hellugöra brasa. Äfven mannen hade vaknat igen. Han såg, hur modren hadefullt upp att göra, innan hon slutligen fick barnet att litet lugna sig.
— Borde du inte gå med det till doktorn? sade han.
— Jag vet inte, svarade modren trött; må nu de der dropparne justhjelpa heller.
— Man kunde försöka i alla fall.
— Och fråga de ens så mycket efter fattigmans barn, att de geordentliga droppar.
— Man säger ju ändå, att den der Wialén är en godhjertad menniska.
Hustrun svarade ingenting; den bittra känslan hade åter stigit henne istrupen, och ymniga tårar runno ned på kinderna.
— Jag skall gå och begära lapp af distriktsinspektrisen, så kan duredan på förmiddagen gå till doktorn.
— Gör det, svarade hustrun sakta och torkade bort tårarne medslarfvan, so