De skildringar, som här föreligga i bokformha redan förut delvis varit publiceradei det de under sommarens lopp stått införda iSvenska Dagbladet som artikelserie med rubriken»En månad som tjänsteflicka på en bondgård».I sitt nuvarande skick äro de emellertid någotomarbetade och mera utförliga samt dessutomtillökade med en hel del fullständigt nya kapitel.

VARFÖR OCH HUR JAGTOG PLATS.

När jag nu sitter och tänker tillbaka påalltsammans, så tror jag inte det är verklighet— så tror jag inte, att det någonstädes långtnere i Sörmland finns en bondgård, där jagtillbringat en strävsam och lång månad, uppfylldav arbete och mödor — så tror jag inte,att där alltjämt rör sig samma människor isamma tunga, aldrig slutande tramp, i sammahårda, eviga knog, där en härlig och helvilans dag aldrig lyser upp och lättar, därden ena dagen är den andra så fullkomligtlik, att man knappt för sitt liv kan skiljadem åt i minnet. Och tanken på dem kommermig att gripas av en ömhet, en storömhet för dem, för deras samvetsgranna,tysta slit, som ingen, som ej prövat det vetnågot om, som ingen någonsin kommer attförstå och uppskatta förrän han själv varitmed om det — som en av dem.

Det är nu egentligen inte bondfolk ochlantarbete i allmänhet jag tänker tala om— det är speciellt tjänsteflickorna och derasliv jag vill försöka skildra. Sådant det är.Utan överdrifter och utsmyckningar. Sådantdet var och tedde sig för mig den månadjag var en av dem, en arbetare i ett sparsamtoch motvilligt rekryterat led. Kanskekommer många att invända: en månad äralls inte lång tid nog, för att göra en skildringfullständigt pålitlig, för att det man berättarska bli ett helt, som ej behöver ochkan kompletteras, på trettio dagar kan maninte sätta sig in i allt. — Och jag medgergärna att man inte kan det heller. Men påtrettio dagar hinner man få just så myckeninblick i förhållandena, att man åtminstonekan lära sig förstå, vad ett helt sådant livinnebär av arbete och försakelse.

Att det verkligen är så mödosamt ochglädjelöst och tungt bevisas kanske bästdärav, att det för varje år, som går, blir alltsvårare att anskaffa tillräcklig kvinnlig arbetskrafttill lantgöromål. För en utomståendeblir orsaken inte lätt att finna — jag minnssjälv, vad jag länge gick och funderade påden utan resultat. Och till slut beslöt jag attge mig in i alltsammans, okänd och olärd,men med ögon som sågo. Så tog jag en plats— svårigheten att få en var alls ingen. Påen annons fick jag över femtio svar, betygfordras aldrig när det gäller tjänst hos bönder,ingen frågar efter frejden ens. Har manhaft en plats förut så är det bra, har maningen haft så är det också bra: »hon får vällära sig till» heter det då. Och jag fick läramig till!

NÄR JAG TILLTRÄDDEMIN PLATS.

Om jag ock bleve tusen år gamm

BU KİTABI OKUMAK İÇİN ÜYE OLUN VEYA GİRİŞ YAPIN!

Sitemize Üyelik ÜCRETSİZDİR!